Hör du också till dem som i sommar gått långa promenader med blicken fäst i mobilen? Som börjat prata om XP och HP, lures, potions, utvecklingsfaser och water types? Är du kanske en av dem som plockat fram namn som Lapras, Vaporeon och Charmander nånstans ur minnets gömmor och återaktiverat den kunskap och det intresse du en gång haft?
Ur marknadsföringssynvinkel är sommarens Pokémon go – boom ett intressant fenomen ur flera vinklar. Man kan se det som en modefluga, en produkt med en väldigt intensiv men (troligen?) kortvarig produktlivscykel. Man ser faserna i hur olika användarsegment anammat denna innovation, från föregångarna som kom igång med sitt spelande redan innan appen lanserats i Finland, till de gradvis växande grupper om hakade på vartefter. Nu däremot, verkar toppen vara nådd och allt färre nya användare kommer till, skriver bl.a. Iltasanomat
En intressant konsumtionsfrågeställning förutom hur många som skaffat och använder appen, är HUR man konsumerar Pokémon Go. Många var säkerligen nyfikna och ville testa det som alla talar om, och kanske förlorade intresset efter ett tag, medan vissa gått mera inensivt in i detta intresse. För den riktiga Pokemon-experten har det kanske betytt att man upplevt en slags revival för hela Pokémon-konceptet överlag, kanske aktiverat ett gammalt intresse i nostalgianda, dvs. konsumerat (i vid bemärkelse) Pokémonkulturen också utanför själva appen. På Yle X sida kan du kolla vilken kategori du själv känner igen dig i; hur konsumtionen inte bara handlar om att ha laddat ner appen eller inte, utan också själva användingskulturen runtomkring.
Appen har under sommaren också blivit så pass uppmärksammad i traditionella medier, att också målgrupperna utanför ”spelbubblan” blivit varse om detta fenomen sommaren 2016. Samtidigt lyfter det fram en konsumtionskulturell skiljelinje mellan ”adopters” och ”non-adopters”. Som Axel Brink skriver i sin kolumn i Vasabladet 28.8.16, ”Det finns helt enkelt människor som aldrig kommer att förstå sig på Pokémon go. Och det finns människor som aldrig kommer att förstå den som inte förstår sig på Pokémon go…. Det finns många vars enda koppling till japansk undrhållning är kasettradion i deras Toyota från 1986”
Å andra sidan har spelets egenskaper och hypen kring det vidgat spelmarknaden och också erövrat många sådana användare som annars inte ser sig som några gamers. Likaså har det på ett uppmärksammat sätt ändrat på beteendemönstren hos t.ex. skärmberoende barn och ungdomar, jagat ut dem från sitt stillasittande till att avverka kilometer efter kilometer och samlas IRL och kanske rent av vara lite sociala med andra som är ute in samma ärende.
Som forskare är det också intressant att observera de människor man ser samlas kring detta intresse, t.ex. runt ett Pokéstop. Att det inte nödvändigtvis är en viss tydlig ålders- eller könskategori som det handlar om, utan många gånger till det yttre ganska olika människor, som plötsligt länkas samman i en gemensam aktivitet. Det innebär att gränsen mellan adopters och non-adopters inte ska förenklas bara till t.ex. ålderssegment, utan borde kanske sökas i faktorer som livsstil, personlighet och vilken använding och nytta man söker med denna konsumtion?
P.S. För den som varit borta från campus under sommaren, kan jag berätta att det är tätt med Pókestops kring Hankens gård. 😉
