månadsarkiv: september 2016

Kommunbranding

Att profilera sig genom varumärkesbygge och –kommunikation är nåt som blivit allt mer utbrett också inom offentliga organisationer. Städer och kommuner strävar, precis som företag också att bli ihågkomna och differentierade från sina grannar genom påhittiga och beskrivande slogans och grafisk symbolik som ska förmedla vad kommunen är och vill stå för.

Markkinointi & Mainonta rapporterar om ett exempel på kommunbranding som verkligen sticker ut mängden. Vad tycker ni om Heinolas nya marknadsföringslogo med ett anarki-A i bästa punk-stil?

Skärmdump från www.heinola.fi

Skärmdump från www.heinola.fi

Hur som helst handlar det om ett intressant varumärkessamarbete, där det punkiga refererar till bandet Apulanta och den nyutkomna filmen om dem, med just Heinola som skådeplats (och samarbetspartner). Att bandet står för ett stort fenomen som startat i en liten stad, är nåt som Heinolas marknadsföringschef tycker passar bra ihop med stadens image.

Vad tycker du?

Intresserar ämnet kommunalt varumärkeskommunikation (och bemötande av kritikstorm i sociala medier) lönar det sig också att kolla in den diskussion som nyligen fördes i om symboliken i staden Joensuus rekryteringsannonser på hashtaggen #kravattigate.

Modeflugor och återuppväckta varumärken

pokemon-1553971_960_720

Hör du också till dem som i sommar gått långa promenader med blicken fäst i mobilen? Som börjat prata om XP och HP, lures, potions, utvecklingsfaser och water types? Är du kanske en av dem som plockat fram namn som Lapras, Vaporeon och Charmander nånstans ur minnets gömmor och återaktiverat den kunskap och det intresse du en gång haft?

Ur marknadsföringssynvinkel är sommarens Pokémon go – boom ett intressant fenomen ur flera vinklar. Man kan se det som en modefluga, en produkt med en väldigt intensiv men (troligen?) kortvarig produktlivscykel. Man ser faserna i hur olika användarsegment anammat denna innovation, från föregångarna som kom igång med sitt spelande redan innan appen lanserats i Finland, till de gradvis växande grupper om hakade på vartefter. Nu däremot, verkar toppen vara nådd och allt färre nya användare kommer till, skriver bl.a. Iltasanomat

En intressant konsumtionsfrågeställning förutom hur många som skaffat och använder appen, är HUR man konsumerar Pokémon Go. Många var säkerligen nyfikna och ville testa det som alla talar om, och kanske förlorade intresset efter ett tag, medan vissa gått mera inensivt in i detta intresse. För den riktiga Pokemon-experten har det kanske betytt att man upplevt en slags revival för hela Pokémon-konceptet överlag, kanske aktiverat ett gammalt intresse i nostalgianda, dvs. konsumerat (i vid bemärkelse) Pokémonkulturen också utanför själva appen. På Yle X sida kan du kolla vilken kategori du själv känner igen dig i; hur konsumtionen inte bara handlar om att ha laddat ner appen eller inte, utan också själva användingskulturen runtomkring.

Appen har under sommaren också blivit så pass uppmärksammad i traditionella medier, att också målgrupperna utanför ”spelbubblan” blivit varse om detta fenomen sommaren 2016. Samtidigt lyfter det fram en konsumtionskulturell skiljelinje mellan ”adopters” och ”non-adopters”. Som Axel Brink skriver i sin kolumn i Vasabladet 28.8.16, ”Det finns helt enkelt människor som aldrig kommer att förstå sig på Pokémon go. Och det finns människor som aldrig kommer att förstå den som inte förstår sig på Pokémon go…. Det finns många vars enda koppling till japansk undrhållning är kasettradion i deras Toyota från 1986”

Å andra sidan har spelets egenskaper och hypen kring det vidgat spelmarknaden och också erövrat många sådana användare som annars inte ser sig som några gamers. Likaså har det på ett uppmärksammat sätt ändrat på beteendemönstren hos t.ex. skärmberoende barn och ungdomar, jagat ut dem från sitt stillasittande till att avverka kilometer efter kilometer och samlas IRL och kanske rent av vara lite sociala med andra som är ute in samma ärende.

Som forskare är det också intressant att observera de människor man ser samlas kring detta intresse, t.ex. runt ett Pokéstop. Att det inte nödvändigtvis är en viss tydlig ålders- eller könskategori som det handlar om, utan många gånger till det yttre ganska olika människor, som plötsligt länkas samman i en gemensam aktivitet. Det innebär att gränsen mellan adopters och non-adopters inte ska förenklas bara till t.ex. ålderssegment, utan borde kanske sökas i faktorer som livsstil, personlighet och vilken använding och nytta man söker med denna konsumtion?

P.S. För den som varit borta från campus under sommaren, kan jag berätta att det är tätt med Pókestops kring Hankens gård. 😉